Chinese Restaurant Swedish Review - Dalenbladet (n. 3 / 2000)

(Krisma) Music Master(s)

Av alla synthbaserade grupper som gjorde entré på 70-talet tillhör italienska Chrisma (eller Krisma som de efter andra albumet började stava gruppnamnet) de mest intressanta, men också de mest obskyra. Chinese Restaurant var deras första LP och gavs ut -77. Den är, tillsammans med uppföljaren Hibernation, deras bästa än idag men tyvärr också den svåraste att få tag på. Hittar man ett bättre begagnat ex av Chinese Restaurant i Italien får man pynta cirka 500 svenska kronor och här i landet är det troligtvis omöjligt att få tag i denna sensuella, udda och roliga skiva, vilket är märkligt med tanke på att plattorna gavs ut på ett stort bolag som Polydor. Första skivan fick dock aldrig någon distribution i Sverige, vilket kan förklara dess svåråtkomlighet här, men att den också är närmast omöjlig att hitta i gruppens hemland är underligt med tanke på omständigheterna.

Chinese Restaurant inleds och avslutas med en låt som heter ”Thank you”. Den inledande versionen är instrumental och i den avslutande hålls ett tacktal till alla de artister som, får vi förmoda, har inspirerat och betytt någonting för Chrisma. Några av artisterna som tackas är Neu, Marc Bolan, Roxy Music och Iggy Pop, vilket kan tyckas naturligt med tanke på hur Chrisma själva låter, men de tackar också ett flertal grundläggande rockers som Elvis Presley, Fats Domino, Jimi Hendrix, Johnny Kidd, Jerry Lee Lewis och Eddie Cochran.

Inledningen följs upp av ”Black silk stockings” som framförs med viskande, sensuell röst av Christina Moser och därefter övertas mikrofonen av Maurizio Arcieri i minst lika sensuella men också dekadenta Lola. Det är också Maurizio Arcieri (med säkerhetsnål genom kinden på omslaget!) som tillsammans med Niko Papathanassiou skrivit skivans flesta låtar och den sistnämnde har även arrangerat, producerat och spelar ett flertal instrument. Lola följs upp av den repetetivt rockigare ”C-Rock” och därefter avhandlas titlar som ”What for”, ”Wanderlust”, ”Lycee” och den egendomliga men originella ”Mandoia” som sätter sig likt ett klistermärke. Chrisma sjunger på engelska och deras texter är ofta märkliga, fantasifulla, lustiga eller enbart upprepande av ord som i ”C-Rock” och ”What for”.

Genomgående tillhör Chrisma de mest originella inom genren och det är närmast tragiskt att detta band inte blev känt över resten av världen. De hade (har?) allt som krävdes under storhetstiden för att nå långt utanför de italienska gränserna, men av någon outgrundlig anledning blev det aldrig så. Å andra sidan – vem har sagt att musikvärlden ska vara rättvis när inte den övriga världen är det?

© Robert Ryttman, Dalenbladet